Om oss

Här presenterar vi flera utförliga exempel på vad som kan vara gångbart hos Rooftop, som du förmodligen får problem med att få igenom hos andra filmproducenter.

Casino och gambling
En del menar att casino och gambling borde förbjudas i film eftersom man anser att det uppmuntrar till missbruk med social misär som följd. Vi menar att dessa pissenissar borde gå hem och gråta i mammas famn. Casino är underbar underhållning, och Rooftop har redan haft ett litet samarbete med MONEYSITE vad gäller kompetens och information. Det finns massor av filmer som genom åren skildrat casinospel, till exempel James Bond-filmerna som är kultförklarade. Just i dessa filmer brukar den brittiske agenten föredra att spela för riktiga stora belopp, det hela romantiseras dessutom eftersom Bond ofta vinner i slutänden. Betyder detta att biobesökare eller DVD-murvlar blir spelmissbrukare när de tittar på Bond? ”Ja” säger moralens väktare (ofta folk med religion och ideologi som främsta ledstjärna). NEJ säger vi på Rooftop. Det finns absolut ingenting som bevisar att filmfantaster och fans av brittiska agenter inte kan skilja på verklighet och fantasi.

Visst, det finns en del människor som i onyktert tillstånd spelar bort familjens hushållskassa, men det kan man ju för fan inte beskylla film för! Det är dessa individer som ansvarar för sina beslut. Vi på Rooftop ser gärna casino och gambling i filmer vi producerar, ju högre insatser som filmerna skildrar – desto bättre! Detta anser vi bidra till spänning och en bättre upplevelse i biosalongen.

rooftop4

Ultravåld
Här har vi ett annat känsligt ämne som då och då filmatiseras. Ultravåldets roll i filmhistorien har främst varit att chockera, men det kan även fungera som tillfredsställelse för blodtörstiga typer. Skildrar filmen till exempel en gladiatorkamp måste ju blodet spruta när vinnaren förnedrar och dödar sina motståndare, inte sant? Sådana här scener brukar ofta vara självcensurerade i filmer, till exempel att man klipper precis när ett huvud ska huggas av eller bara visar de delar av kroppen som inte skändas. Mesfasoner säger vi på Rooftop, hos oss produceras filmerna med alla grisiga scener intakta! Det finns ingenting juridiskt som säger att visuellt ultravåld inte får förekomma på film, utan det handlar mest om att producenterna vill undvika en alltför hög åldersmärkning då de vill nå ut till en så bred målgrupp som möjligt. Eller kanske negativ publicitet i media.

Rooftop menar istället att man ska ta hänsyn till den nischade marknaden och anpassa varje film för sin publik istället för att försöka få varenda jävla film att bli en massmarknadsfilm. Det är precis det här som Rooftop står för, vi vill lyfta fram de små filmerna som de andra pengakåta filmproducenterna ignorerar.

Våld mot barn
OK, det här handlar också om våld, men just våld mot barn är så speciellt att det kräver sin egen kategori så att säga. Du vet säkert själv hur det är – våld mot barn självcensureras kraftigt i princip alla filmer. Det är till och med så att många filmer inte ens hintar om att barn blir avrättade eller slagna blodiga. Vi på Rooftop förstår inte vad poängen är med att gömma denna typ av scener i filmer, det är ju som att gömma en bit av verkligheten. Om vi tar en film som Star Wars Episode III så får vi veta att Anakin Skywalker, efter att ha gått över till den mörka sidan, dräper massor av barn som annars skulle vuxit upp och blivit jediriddare. Men själva scenen där slakten äger rum får vi minsann inte se! Scenen klipps precis då Anakin kommer in i rummet och så ser vi förskräckta barnansikten. Här skulle det varit på sin plats att visuellt förmedla det hemska i att slakta oskyldiga barn, det hade gett filmen en helt annan tyngd och satt sina spår hos biobesökarna. Istället får vi själva fantisera om hur det såg ut när barnens huvuden höggs av på löpande band. Det vill säga, om man har den typen av fantasier.

Det finns en hel del andra filmer där man hintar om att våld mot barn förekommer, men de är alldeles för få till antalet. Vi tycker det känns som att både regissörer och producenter är rädda för att skildra tankar som finns hos många människor. Varför inte skildra den mörka sidan hos folk också? Varför inte visa scener eller skapa manuskript som visar vuxnas våld mot barn? Film som konstform har en oerhört stor genomslagskraft vad gäller att förmedla budskap. Dessutom är det ju knappast så att barnskådespelarna far illa på riktigt, det går att trickfilma så bra idag att våldet ser helt autentiskt ut utan att någon skadas. Vi menar helt enkelt att folk måste se våldet visuellt för att förstå hur hemskt det är, och för att på så sätt bli maximalt påverkade av filmen de precis sett. Rooftop är emot all form av mespotteri som bidrar till någon form av censur, inklusive självcensur.

Pedofili
Varför skulle någon vilja se övergrepp mot barn kanske du undrar? Svaret är enkelt – för att övergrepp sker i verkligheten och filmers uppgift är att skildra olika delar av vårt samhälle eller folks fantasier – hur hemska och äckliga de än må vara. Just när det gäller pedofili kanske Lolita är den kändaste filmen i väst. Den baseras på en bok av Vladimir Nabokov och filmatiserades första gången av Stanley Kubrick på 60-talet (regissören bakom A Clockwork Orange). Kubricks version är dock så skadeskjuten på grund av dåtidens censur att den knappt är sevärd, utan liknar mer en komedi med sjuk humor. När Kubrick väl förstod hur mycket av boken de inte fick visa på film sade han att han ångrade att han antog uppdraget att göra film av Lolita. Stackars krake. Sådant hade inte hänt om han vänt sig till Rooftop, det kan vi försäkra!

Istället är det Adrian Lynes version av Lolita från 1997 som får anses vara den ”riktiga”. Här finns en hel del osmakliga scener med den unga flickan och det gamla äckliga gubbslemmet som utmanar vad som är lagligt att visa på film – sådant gillar vi på Rooftop. Till exempel visas kyssar helt ocensurerade, och även sexscener där delar av kropparna syns. Det är chockerande, men även minnesvärt och gör att man som tittare har kvar filmen i tankarna efter det att eftertexterna rullat förbi. Lolita slutar för övrigt med att både pedofilen och Lolita dör – han dör av hjärtslag i fängelset (i filmen döms han för mord på en annan pedofil, inte för sina sexuella övergrepp, vilket är ett av många ironiska inslag i boken) och Lolita dör i barnsäng.

Våldtäkt
Herregud vad mycket våld kanske du tycker. Men det är faktiskt så att vissa typer av våld och sex fortfarande är starkt tabubelagda eller stigmatiserade på ett sådant sätt att kreativa konstnärer drar sig för att skildra dem i fiktionens fantastiska flummeri. När det gäller filmer som snudd på romantiserar våldtäkt tänker vi direkt på Kubricks A Clockwork Orange där huvudpersonen Alex med kompani drar fram på gatorna och sparkar ner oskyldiga tiggare, bryter sig in i bostadshus och våldtar fruntimmer och lite annat smått och gott. Åtminstone första halvan av filmen är skapad på ett sådant sätt att den moraliskt inte tar avstånd från det Alex gör. Det är först under filmens andra halva som han får sona sina brott och även då som karman hinner ifatt honom – och det rejält.

Hade A Clockwork Orange gjorts idag hade den förmodligen sågats längs fotknölarna av media för att föra fram ”fel” budskap. Det är dessa idioter som i sin egen brist på verklighetsuppfattning tror att vi blir påverkade så mycket av allt vi ser och hör att samhället ska förbjuda allting som av varje förnuftig människa anses vara fel och skadligt. Vi på Rooftop menar istället att fiktionen är en perfekt plats för människor att leva ut sina mörkaste tankar och fantasier, sådant som finns djupt inuti oss alla men som nästan aldrig släpps ut i dagsljuset.